Hilding Carlsson

Begynnelsen

Hilding Carlsson gjorde sina första leveranser till SJ under 1917 då en personbil ombyggdes till motordressin för baningenjören i Umeå. 1924 byggdes ytterligare en motordressin för baningenjören i Övik och från 1928 vidtog en mer kontinuerlig produktion av motordressiner efter egen konstruktion. En av dessa dressiner användes sommartid i turisttrafik runt Porjus. Dressinen hade endast plats för fyra personer varför förslogs en större dressin med plats för nio personer körbar i båda riktningarna. Förslaget kom inte till utförande men något år senare föreslogs på nytt en större dressin, denna gång med plats för 14 personer. Denna dressin byggdes av Hilding Carlsson till sommaren 1932 och fick hos SJ nummer 200. Detta ändrades året därpå till SJ Yd 310 och är urmodern till de svenska rälsbussarna, denna rälsbuss finns bevarad hos Järnvägsmuseet i Gävle.

Tvåaxliga rälsbussar

En större rälsbuss med plats för 24 personer byggdes 1933 för UGJ övertagen av SJ samma år. Ytterligare fyra bussar följde 1934 till SJ efter i stort samma modell som UGJ bussen, en av dessa var en turisträlsbuss för Malmbanan med löstagbart tak. Alla dessa var tämligen fyrkantiga i utförandet men nästa omgång rälsbussar som beställdes 1934 för leverans till SJ under 1935 utfördes med den numer klassika lutande fronten vilken även blev Hilding Carlssons firmamärke. Utrymmet för gods visade sig snart vara otillräckligt trots bagageräcken både på taket och gavlarna. För att lösa problemet konstruerades ett litet tvåaxligt godssläp. De första exemplaren var helt fyrkantiga men snart utförs de med lutande gavel likt rälsbussarna. De flesta tvåaxliga rälsbussarna levereras till SJ men även ett antal privatbanor köpte rälsbussar. Förutom tidigare nämnda UGJ skaffade även ÖSJ (1), NOJ (1), SWB (3), HNJ (4) och MSJ (1) tvåaxliga rälsbussar, NOJs rälsbuss såldes senare till DJ. De flesta skaffade även tvåaxliga godssläp till sina rälsbussar. Dessutom köpte NSB en rälsbuss (se nedan) och tre smalpåriga rälsbussar tillverkades, två för SJs bana mellan Harmånger-Bergsjö samt en för VB. Ett flertal tvåaxliga rälsbussar finns bevarade, de överlevde skrotningsdöden då de visade sig synnerligen lämpliga som tjänstefordon. SJ rälsbussar återställda till urprungligt skick finns hos mfGDJ (SJ Yd 367), JÅÅJ (SJ Yd 344), MBV (SJ Yd 332) och Föreningen Veteranjärnvägen har återställt MSJ Yd 1 till sin forna glans. Fler gamla tjänstefordon finns kvar vilket förhoppningsvis betyder att listan kommer att växa.

Boggierälsbussar

De tvåaxliga rälsbussarnas begränsade kapacitet och önskemål om en stabilare gång ledde till att Hilding Carlsson 1937 utvecklade en längre rälsbuss med boggier. Första beställare av denna typ var smalspåriga Halmstad-Bolmens Järnväg. Leveransen till Halmstad skedde på normalspårsboggier då man passade på att visa upp rälsbussen för flera privatbanor. Man kunde därefter återvända till Umeå med beställningar på 18 boggierälsbussar! De första boggierälsbussarna fick samma sexcylindriga Scania-Vabis motor som de tvåaxliga rälsbussarna. En åttacylindrig motor konstruerades av Scania-Vabis men den var inte produktionsklar förrän 1939. När den nya motorn introducerades öppnades också möjligheten för boggiesläpvagnar, den mindre motorn var något för svag för dessa. Det första boggiesläpet levererades 1938 till HBJ som därmed blev först även i detta fall tätt följd av HNJ. Det första släpet med resandeutrymme levererades 1939 till SWB. Andra privatbanor som skaffade boggierälsbussar och släp från Hilding Carlsson var bl.a. banorna inom GDG (BJ, GDJ & SDJ), CHJ, TGOJ och de flesta större 891mm näten (t.ex. GJ, TÖJ, VGJ, & ÖJ).

Efterkrigstiden

När kriget slutade ville SJ övergå till rälsbussar tillverkade i stål dels för att öka säkerheten och dels för att minska underhållskostnaderna. Att konstruera nya rälsbussar tar dock tid och bristen på rälsbussar var stor varför en förbättrad trärälsbuss togs fram. Taket höjdes och korgen gjordes bredare samt isolerades bättre. Plåtförstärkningar infördes i gavlarna för att göra rälsbussarna säkrare vid en eventuell olycka. De första förbättrade rälsbussarna levererades till SJ 1946. Två elektriska rälsbussar byggdes för smalspåriga MÖJ 1949-50 (MÖJ 1 & 2). Den sista trärälsbussen direkt till SJ var Yo1s 666 som levererades sommmaren 1950. Ytterligare trärälsbussar numrerades hos SJ till följd av förstatliganden, sist var VB 412 som blev SJ Yop 745. Sista trärälsbussen tillverkad av Hilding Carlsson levererades till NKlJ i juli 1950 (Yo1p 55). En normalspårig boggierälsbuss (SJ Yo1s 626) finns bevarad på Järnvägsmuseum och två smalpåriga boggierälsbussar från NKlJ finns bevarade i Hagfors (NKlJ Yo1p 55) och hos AGJ (AGJ 102/NKlJ Yo1p 52). Något boggiesläp finns tyvärr ej bevarat, ett tvåaxligt godssläp finns hos AGJ (NKlJ Uf2p 72).

Utlandet

Exporten av svenska rälsbussar blev aldrig någon framgång. Hilding Carlsson lyckades sälja en tvåaxlig rälsbuss till NSB 1936 (NSB Cmb 16a 18246). Ytterligare tre tvåaxliga rälsbussar tillverkades i Norge av Skabo efter Hilding Carlssons ritningar, två för NSB och en för Solbergfossbanen. I Norge gick rälsbussarna under smeknamnet 'Padda'. Solbergfosspadda finns nu bevarad av Norsk Jernbaneklubb.

De finska statsbanorna VR köpte en boggierälsbuss av Hilding Carlsson 1938 (VR Bm2 20). Rälsbussen var av standardkonstruktion förutom axlar för Finlands bredare spårvidd. Leveransen skedde över Haparanda/Torneå där axlarna byttes. VR köpte även två rälsbussar från Motala Verkstad året därpå (VR Bm3 21 & 22) men det var slutet på den finska exporten. Efter kriget tillverkade Valmet stålrälsbussar för VR efter Hilding Carlssons konstruktion.

Danmark blev den mest framgångsrika expormarknaden trots att Hilding Carlssons inte sålde ett enda exemplar direkt dit. SJ lånade ut en boggiebuss med släp (SJ Yo1 514 & UCFo1 1549) till en dansk privatbana som blev så förtjust i fordonen att de köpte dem (NPMB Sm 1 & Sp 51). Rälsbussen blev startskottet för de danska 'Skinnebuser' som tillverkades av Scandia på licens från Hilding Carlsson. Scandias bussar var dock vidareutvecklade från Hilding Carlsson konstruktion. Ytterligare enstaka fordon såldes av SJ och TGOJ till olika danska privatbanor, mestadels tvåaxliga godssläp. Senare även stålrälsbussar, bl.a. de normalspåriga rälsbussar Hilding Carlsson levererat till SJ och TGOJ (se nedan).

Slutligen måste även omnämnas de två Hilding Carlsson rälsbussar som nådde längst ut i världen. Under sextiotalet exporterade TGOJ järnvägsmaterial till Lamco i Liberia. Fordonen var ett antal stålrälsbussar samt två trärälsbussar ombyggda till motortrallor (Lamco T-152 & T-153).

Stålrälsbussar

När SJ gick över till rälsbussar av stål ville Hilding Carlsson erbjuda sin egen konstruktion. Detta kunde dock inte SJ godta utan kontrakten gick till andra firmor att bygga SJs egen konstruktion. Endast ett fåtal normalspåriga stålrälsbussar levererades av Hilding Carlsson till SJ och TGOJ. Det gick så långt att Hilding Carlssons hela existens var hotad. Samtidigt led SJs konstruktioner av många barnsjukdomar och förseningar. En överenskommelse kom till stånd där Hilding Carlssons konstruktion blev den nya standardrälsbussen för smalspår. Därmed kunde SJ koncentrera sig på att få ordning på de normalspåriga stålrälsbussarna och Hilding Carlssons överlevnad var säkrad. I mitten av femtiotalet konstruerade Hilding Carlsson kortkopplade elektriska motorvagnståg för TGOJ och NKlJ. Motorvagnstågen utfördes likt stålrälsbussarna förutom elutrustningen och vagnarna var fast sammankopplade. Minskande behov av smalspåriga fordon till följd av nedläggningar av smalspårsnäten gjorde att SJ i slutet av femtiotalet ändrade befintliga beställningar till att istället gälla nya kortkopplade motorvagnståg. Konstruktionen byggde mycket på de tidigare motorvagnstågen till TGOJ fast med ändrade gavlar och möjlighet att koppla isär tågen för att variera vagnantalet. Motorvagnstågen blev sista nykonstruktion från Hilding Carlsson med levereranser pågående till 1963. Dressiner byggdes fortsatt till 1967 varefter Hilding Carlsson upphörde med produktion av järnvägsfordon.

Mer att läsa

SJK/38 - Arne Hällqvist: Rälsbussar och släpvagnar vid Statens Järnvägar
Historiskt om Svenska Järnvägar
Järnväg.net